Per Svensson föddes 1882 i Ytterhogdal Härjedalen. Rymde tidigt hemifrån och skaffade sig rykte om sin enorma styrka. Förde ett kringflackande liv som skogshuggare i trakterna kring Särna och Idre. Per blev även känd i Norge. Norrmannen Tormod Rugsveen skrev en bok om honom 1982.
På Lomkällan finns en liten utställning om honom. Bl.a kan man se hans enorma specialsydda skor.
Här följer en berättelse författad av Leo Einarsson i Särna:
År 1882 föddes i Ytterhogdal i Härjedalen en pojke som skulle komma att bli mycket omtalad i gränstrakterna av Dalarna-Härjedalen och Norge. Pojkens namn blev Per Svensson. Per kom med tiden att bli omtalad för sin godhet och plikttrohet men kanske framförallt för sin kroppsbyggnad och sin enorma styrka.
Redan i unga år visade sig Per besitta oanade krafter. Det berättades att en gång när han kivades med sin bror på syskons vis blev arg och slog handen mot en mejerikruka så att krukan skrynklades ihop och halsen for in i krukan!
Han fick annars ord om sig att vara en lugn och sansad person som många gånger avstyrde bråk och slagsmål, som kunde bli vid danser och andra tillställningar. När Per tyckte att det började gå för långt gick han helt sonika fram och lyfte upp kombattanterna i varsin arm och talade om vad som gällde - i de allra flesta fall åtlyddes hans ord !!
När Per växt färdigt blev han en stor och välväxt man, över två meter lång och nära 140 kilo tung. Trots sin storlek kunde han slå både bak- och framlängesvolter! Dessutom var han en duktig dansare. När Per kom upp på banan gungade hela anläggningen och flickorna stod i kö för att få dansa med honom!
Men att vara storväxt kunde också ha sina problem. Särskilt när det gällde skor och kläder. Skor i storlek 54-55 var ju inte bara att gå in i en affär och köpa - de fick specialbeställas. En sömmerska i Högvålen, fru Ester Dahl, född Hägglund, blev den som mestadels fick sy hans kläder. Vanligen är halsvidden runt 39-40 men Per hade måttet 37 - runt handlederna! När hon sydde Pers blusar och skjortor mätte hon på sig själv, runt nacken och hakan och det blev den exakta halsvidden åt Per!
Stor-Per var en skogarnas son, men en gång besökte han Oslo, där han träffade några sjömän på en krog. Per blev glad och upprymd efter några glas och när krogen stängde för kvällen gick han ut på Karl Johans Gate och sjöng med sin kraftiga, tordönsklingande stämma. Det blev en stor folksamling som följde Per uppför Karl Johann. All denna uppståndelse passade inte ordningsmakten utan man beslöt att "finka" den store svensken. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort! De poliser som skulle sätta på handbojor hade inte en chans! Flera poliser rekvirerades och nu även ridande polis. Hästarna var dresserade så att, när någon skulle gripas klämde de fast densamme från varsin sida. Så gjordes också nu, men när hästarna klämde till rätade Stor-Per bara ut sina armar och hästarna for undan hur lätt som helst! Polisen insåg att det enda som möjligen skulle kunna få den store svensken på knä var att använda vattenkanoner. Vattenkanoner sattes in och Stor-Per tvingades så småningom på knä. Någon "finkning" blev det aldrig tal om utan Stor-Per lovades fri lejd ut ur landet- något han gladeligen lär ha accepterat!
Skogsarbete blev det som Stor-Per mestadels kom att ägna sig åt. Många är de bravader som berättas om Stor-Per i skogen.
Det sägs till exempel att han en gång råkade fälla ett träd upp i ett annat träd, ett så kallat klypträd med två stammar. Hästkörare intill såg Pers belägenhet och lovade att efter middagen spänna för en häst och dra ur trädet. När middagen var över och köraren återvände fick han till sin förvåning se att det uppfällda trädet redan låg nere på snön och en väldig bukett av kvistar satt kvar i trädet som han fällt upp i. Stor-Per hade själv dragit trädet ur klykan - därav den väldiga risbuketten. Att sedan kapa träden gjorde han på enklast möjliga sätt. En två-stockstall lyfte han bara upp och kapade över knäet.
Även om flottningen om vårarna var slitsam och farofylld var den det arbete som Stor-Per tyckte bäst om. Även här fick han tillfällen att bruka sina krafter. För att flottningen skulle gå så bra som möjligt gällde det att vattendragen skulle vara rensade från sten och annat som kunde hindra virkets framfart. Det arbetslag, vari Stor-Per ingick, höll på med sådan rensning i Stråfulan, några mil väster om Särna. På eftermiddagen kom man fram till en stor sten som flottningsvirket brukat fastna mot och som därigenom bildade brötar. Man arbetade länge med att försöka få upp stenen, men beslöt att avbryta arbetet till följande morgon för att samla nya krafter. Arbetslaget bodde under tiden man höll på med arbetet i Stråfulankojan. Under natten hörde någon i kojan hur Stor-Per smög sig ut. Han tänkte inte vidare på det, men på morgonen fick man förklaringen. Stor-Per hade inte kunnat sova med tanke på stenen utan gått ut och ensam rullat upp den. En slipprig och blöt sten utan egentliga tag för handen. Dessutom rullades stenen uppför en slänt! Stenens beräknade vikt är ungefär 1.200 kg! Stenen har numera försetts med en inskription på kopparplåt som berättar om denna fantastiska prestation. En replik av stenen samt kojan där mannarna bodde ingår i Särna Skogsmuseums samlingar.
Vid ett annat tillfälle bodde Stor-Per i en barack i närheten av Särnaheden. En kväll fick baracken besök av en man som tidigare varit brottare men som blivit angripen av ledvärk. Mannen fick lov att stanna hos karlarna under natten. En slaf fanns ledig - överslafen över Stor-Pers. Eftersom besökaren var ledbruten hade han svårt att ta sig upp. Detta såg Stor-Per, sträckte ut handen och sa: "Ställ dig här pojk", och hissade upp honom. Mannen lär ha vägt över 100 kg!
Med tiden drabbades Stor-Per Svensa själv av värk. Själv trodde han att det kunde bero på sviterna efter ett knivhugg i korsryggen av en svartsjuk man när han dansade med en flicka vid namn Lapplands-Rosa. Kanske gjorde umbäranden vid det hårda livet i skogen och efter älvarna sitt till. Stor-Per var inte den som drog sig undan när det gällde att ta i och hjälpa andra, hur omöjligt det än såg ut. Om detta kunde många äldre människor länge berätta.
När värken så småningom blev så svår att Stor-Per fick svårt att klara ackordet i skogen fick han stanna i kojan och syssla med allehanda göromål. Det berättas att när han dukade av tallrikarna av bordet tog han dem med fingertopparna så som män med vanliga händer tar kaffefat!
Sista tiden av sin levnad tillbringade Per Svensson på sjukstugan i Särna. Efter att ha tillbringat ett dygn på lasarettet i Mora avled han våren 1936 - 54 år gammal. En stor man i alla avseenden hade gått ur tiden!
Per Svensson vilar nu i sin hembygds jord i Ytterhogdal.
Text: Leo Einarsson